bladlusen

Vad .är gränsen för ditt privatliv och hur lång är du beredd att bjuda in din partner
i dina personliga tankar och idéer? Jag har fått veta att jag är ganska privat,
och det är nog mitt arbete och mitt privatliv som har byggt på den privatheten.
Det har under perioder varit en överlevnadsstrategi.

Jag behöver känna en person länge, innan jag väljer att dela något som
verkligen har värde för mig. Det finns så mycket annat som jag faktiskt
kan prata om, och om inte annat går det alltid att lägga fokus på den du talar
med. Det är få personer som inte tycker om att tala om sig själva.

Att vara tillsammans med en partner eller en vän, är ett förtroende där du skall
kunna dela med dig av dina tankar, men jag anser också att det skall vara
ett forum där du inte behöver ge av allting som du tänker på. Frågan är om det
överhuvudtaget är intressant är en aspekt. En annan att alla behöver vi få tänka
och fundera själva, ibland med hjälp av en vän och ibland helt själv.

När jag växte upp lärde min mamma mig att respektera andras privatliv,
oavsett vilken relation som de stod till mig. Det skulle aldrig falla mig in
att läsa en annan persons mail, mobilmeddelande eller dagbok.
Det är en sak om personen själv väljer att dela med sig via nätet.

Det jag inte förstår är hur en person som antingen läser denna information
 i smyg eller som tvingar till sig upplysningar som inte tillhör den personen
har rätt att bli arg eller förnärmad. För mig är det endast ett uttryck för den
egna tankarna på att vara perfekt och därmed ha hybris eller en stor
osäkerhetskänsla som personen i fråga gör allt för att finna bekräftelse på.

Om vi skulle gå och fråga vem som helst, finns det dagar då du inte tycker
om någon i hela världen. Det är inte dessa dagar och dessa tankar som
personerna i din omgivning skall känna till dina tankar.
Det finns dagar då du genom kemi kan välja att drömma dig bort i tankar
om något som är förbjudet, men alla har vi rätt till våra egna tankar och
vår egen fantasi. Det finns ingen som säger att våra tankar och fantasier
någonting som att bli någonting annat än just det.

En god vän har sagt till mig, att han inte ser till att utsätta sig för frestelser.
Det är ett sätt att undkomma problem. I mitt fall tror jag snarare att det
handlar om att jag fegt nog drar mig tillbaka och därmed missar upplevelser
och fantasier som jag gärna skulle vilja utforska mer eller åtminstone få
ett smakprov på. Sedan finns det självklart andra som kör stilen att både
äta kakan och vilja ha den kvar. Olika sätt som olika personer under olika
perioder i sitt liv väljer att leva. Jag personligen känner inte att jag vill fördömma
något sätt. För jag kan inte veta vad som ligger bakom ett beslut eller förstå
en annan persons känslor, det kan hon/han bara göra själv.

Men jag håller på meningen som nu stått sig i 2000 år, den person som
själv är felfri på alla sätt, endast den personen har rätt att kasta den stenen.
Ingen person som jag känner är 100 % felfri...