bladlusen

Alla talar om vikten att vara glad, positiv och tillmöteskommande.
Att om du ser hela din värld i rosa, så kommer den att vinka rosa tillbaka till dig,
och du kommer att minska den snåriga stigen och göra den helt hanterbar.

Jag förstår allt det där och gör allt jag kan för att leva efter att vara positiv, engagerad och professionell,
men vad gör jag den dagen det bara inte går. Det bara inte går, trots att jag vet enligt förnuftet
borde jag försöka vara glad.'

Den dagen jag inte vill gå upp, jag vill inte ens gå utanför täcket. Jag vill inte, jag bara vill inte.
Jag vill inte heller bete mig som ett litet barn, och inte vilja någonting.

Vad är lösningen? Att gå en prommenad längst stranden och känna hur kattegatts vindar
smeker i sitt ansikte och ta en stor kram av mina fantastiska vänner när jag kommer hem
som säger att jag duger precis som jag är.

Men andra ord, ingen kan vi vara en superman eller superkvinna hela tiden och det
är helt ok...