Du duger precis som du är
Vi lever i en värld där många som jag känner hela tiden springer i ett ekorrhjul. De arbetar på att bli bättre och bättre, men stannar aldrig upp och glädjes åt sina framgångar eller tillåter sig själv fira när någonting gått bra. Fokusen ligger istället på allting som inte hunnits med, på allting som fortfarande ligger i en hög full med måste och som ger mer och mer dåligt samvete. Det är så lätt att hamna i tankarna, att alla andra hinner med sitt liv, varför gör jag inte det? Alla andra verkar vara så lyckliga och tillfredställda, varför är inte jag det.
Det finns så många åtaganden som vi egentligen med handen på hjärtat skulle kunna tacka nej till, för att ge plats till att kunna njuta av det vi har, och att komma ut det förbannade ekorrhjulet om så bara för en liten stund. Men hur många av oss prioriterar så hårt. Kommer någon att dö om jag inte fixar detta tills imorgon? Måste det verkligen vara jag som skall göra detta, eller kan jag delegera det till någon annan? Hur många strider tar jag för min egen skull och hur många strider tar jag för andra människor skull? Hur ofta visar jag tacksamhet mot mina nära och kära, som är dem som jag går upp för på morgonen och de som gör att jag somnar med ett leende på läpparna. Vad är viktigt egentligen?
Jag håller på att läsa Eva Rusz bok att bli en vinnare med kognitiv coaching, och vill dela med mig några av hennes tankar.
" Försök inte vara en perfekt människa, det blir varken du själv eller någon annan glad åt. Perfektionism är just att låta sig regleras av måsten och borden. Perfektionism är absolut inte att ha roligt. Vem bestämmer egentligen vad som är perfekt? Varför välja mellan allt eller inget? När vi visar våra mänskliga sidor, misslyckas lite lagom mycket, erkänner våra hemliga svagheter, skrattar åt en eller annan skavank istället för att putsa på vår skinande fasad - visst är det då vi alla mår bäst? Du är bra nog! Du har oanade styrkor. Och säkert alldeles betagande svagheter."
Rusz 2008:129
