bladlusen

Jag lyssnade på en intressant diskussion idag om nätanvändandet.

Diskussionen gick ut på att vi luras att tro att ingen har tillgång till våra sidor,
men det kan själva verket vara flera hundra och tusen personer som går in på dina sidor.
Så du är inte anonym - men frågan är om du vill vara anonym när du sätter ut bilder
eller texter på nätet. Är det inte så att du faktiskt vill dela med dig till andra?

Mannen, chefsredaktör, som var för vårt blottande på nätet, så att vi alla tider har
tyckt om att dela med oss, och att det mest säljande är just vanliga människors
tankar och livssituation. Utan dessa tankar skulle större delen av våra böcker
inte kommit till, och då hänvisade han inte bara till memoarer som är en fin
förpackning av upplevelsen av det som är ditt liv. Minnet är i bland selektivt för
oss alla och tur är väl det...

Motståndaren, en kille som åker runt och talar om nätetik, snackade om att
ungdomarna idag får skulden om de inte är rädda om sig och det är dagens
stigmatisering över att blotta sin själv istället för att bära en kort kjol.
För som vanligt är det en unga kvinnan som vi är oroliga för, inte den unga mannen.

Carolina var också där, och hennes konstaterande var att vi alla tycker om
att bli sedda och bekräftade och att nätet ger oss den möjligheten.

Vad är rätt och vad är fel? Jag tror att ingenting är så enkelt...
Det handlar nog att vi som personer måste ta samma val vad det gäller
nätet som i övriga livet, själv bestämma vad som är bäst för dig.
Det är ingen annan som kan ta det beslutet.