bladlusen

I en vecka har jag varit tyst. Har du saknat mig?

I en vecka har jag inte gett mig själv egen tid att skriva, trots att jag mår så bra av att göra det.
Jag känner att jag lever när jag skriver och reflektererar, skrivandet är mitt element även
om de flesta säger att jag är bättre på tal. Så för egen del är skrivandet viktigast.
Sedan är det en stor skillnad på vad jag skriver i en blogg, i min dagbok, på arbetet
eller som skolarbete och vad jag skriver på kammaren som en dag kommer att bli
publicerat.

För snart ett år sedan gick jag under en helg in i kloster och i tystnaden en helg.
Det var en annorlunda men fantastisk känsla att få tid för mig själv, känslor och mina
tankar. Det är alldeles för sällan som jag ger dem plats. Det är någonting som jag
skulle behöva göra oftaste - ge mig själv egen tid och egen plats.
Yasuragi har på många sätt blivit ett ett andningshål, genom att där får tankarna gå
helt sina egna vägar - utan någon som helst styrning från annat håll. 

Av någon anledning är jag bra på att lyssna och reflektera över andra personers problem,
men jag är inte bra och ta hand om mig själv. Det är egentligen en paradox, för att kunna
ta hand om andra - måste jag först ta hand om mig själv. Hur funderar du?