bladlusen

Jag har läst en mycket intressant  bok som heter " Det är aldrig försent att få en lycklig barndom."
Jag kan rekommendera den av Ben Furman.

Det kan låta som det är en bok utan hopp, och att det är lätt att skylla alla oförrätter på sin barndom,
men det är faktiskt tvärtom. Boken ger på många sätt en helt ny vinkel. Det har kommit så många rön
om barn som mår dåligt under sin uppväxt, kommer att må dåligt som vuxna. Karriärscoachen som
jag lyssnade på i måndags sa samma sak, det finns två kategorier av männskor, de som säger
att de har haft en lycklig barndom och de som inte haft en lycklig barndom. Men när många av
de som påstår sig haft en lycklig barndom tänker efter, så stämmer det inte heller. Det är inte
att ge något hopp.

Men denna bok talar istället om att mer än 2/3 av alla som haft det tufft som barn klarar sig bra.
Om vi tänker på hur uppväxtförhållanden har varit och är, så är det positivt. Jag tror aldrig
världen har varit riktigt lugn och utan problem av något slag.

Det minskar kraven både på barn och vuxna vad det gäller barndomen. När du har ett litet
barn i din famn och tänker på alla misstag som du kan göra, är risken stor att du blir förstelnad
och inte vågar göra någonting alls. Men att ha en olycklig barndom handlar om barn som gått igenom
mycket tuffare saker än så. Men samtidigt är det är viktigt att inte gradera en olycklig barndom,
 för det kan innebära så mycket och vi kan aldrig förstå en annan  persons smärta.

Men hoppet kommer genom följande ord:
"...människan är en varelse som i princip kan komma över vad som helst. Jag förstod att vi
kan utveckla en förmåga att se vårt förflutna som en kraftkälla snarare än roten till allt ont -
också om det har varit förbundet med ett oändligt lidande."

"Nittonhundratalets erfarenheter har visat sig att människor ofta klarar sig förvånade bra genom
såväl krigets fasor som svåra familjeförhållanden."

"Det heter att när man utser en psykoterapeut åt sig ska man välja omsorgsfullt, för inom kort
kommer man att se sitt förflutna med terapautens ögon. Det ligger säkert någonting i det,
för när vi talar om vad vi har gått igenom med en annan människa så kan vi inte undgår att
påverkas av hennes synsätt... När vi söker terapi borde vi därför fråga vårt tilltänkta terapeut
"Hur kommer jag att se på mitt förflutna när jag väl benat ut det tillsammans med dig?"

Det är ett direkt svar till coachen som sa att hon var ett neutralt bollplank. Det finns ingen
person någonstans som kan vara 100% neutral eller objektiv, vi utgår alla från våra
tidigare erfarenheter när vi hjälper andra människor. Vi påverkar vår omgivning och
våra medmänniskor mycket mer än vi alltid vill erkänna.

"När du tänker tillbaka på ditt liv, kanske du börjar att se dig själv på ett annat sätt än
hittills. Om du skulle uppskatta vad du varit och vad du har gjort och leva med den inställningen
ett tag, vilka förändringar tror du då att dina närmaste skulle märka?"

"... det gäller att fästa mer uppmärksamhet kring barns överlevnadsstrategier. När barn märker
att man sätter värde på deras sätt att lösa sina problem får de självaktning och känner sig
snarare stolta än som olyckliga offer.

Vårt förflutna är en historia som vi kan berätta för oss själva på flera olika sätt. Genom att framhävda
hur vi kommit över våra värsta upplevelser kan vi börja att respektera oss själva och minnas vår
barndom mera med stolthet än ånger."

Så vad handlar allting egentligen om? Se sitt eget förflutna som en resurs, men inte låta 
det säga vem du är som person idag. Vem du är som person kan du påverka i alla ögonblick
oavsett ålder. Varje dag har du en ny chans att bestämma vem du vill vara, och hur du skall
bli sedd och omtalad den dagen du lämnar in för en annan värld.
Så varför låta ett förflutet hindra dig, våga vara den du är, eller en annan version av dig
själv- det viktiga är bara att du känner att du gör det för dig själv och inte för någon annan.