bladlusen

Jag vet inte vad det är med mig och berg. Men vi har alltid haft en kärlekshistoria till varandra.

Jag gillar att se ut över havet, men den bästa kombinationen är hav och berg i kombination.
Berg och vacker karg natur får mig att känna respekt och inse min litenhet som människa.
Att bestiga ett berg är något som känns som ett Herakles dåd, och en stor bragd.
Det finns ingenting som får mig att bli lyckare än att sitta på ett berg, titta ner över utsikten,
då gärna berg, stad och hav.

Nu är det inte bergsbestigning, mitt enda intresse som kvinnan i satansverserna. Hon som gick upp för
det högsta berget i världen och sedan tog livets mening slut för henne.  Det är en oerhört
vacker beskrivning på en sida i boken om vikten att ha mer än ett intresse i livet.
För kvinnan tappade livet mening och smak efter att hon varit på de gudomliga höjderna
och känt sig som en gud. Ingenting kunde liknas vid den upplevelsen och allting annat
förlorade sin mening och livet tappade all sin smak. I berättelsen slutar det med att hon
går upp för det högsta berget igen utan syrgasmask och kommer aldrig mer ner igen.

Nej, det är inte den fixeringen som jag har kring berg. Men jag tycker om att att besöka
och gå upp för berg och kullar på de platser som jag kommer till.
Jag kan uppleva att verkligheten är så oerhört vacker och det bästa sättet att uppleva
det är inte genom olika transportmedel utan med mina egna ben.
Hur mycket jag sedan tar bilder av dessa vackra utsikter, så kan de aldrig så känslan
och den glädje som jag kände när jag var där.

Om jag inte går upp på en höjd som jag är intresserad av, kan jag inte vara klar
med den platsen för då kommer den alltid att ligga som ett frågetecken om hur det
ser ut i mina tankar.