bladlusen

Så här under årets sista skävlande timmar, är det lätt att reflektera över året som har gått
och göra en önskelista för året som kommer.

Jag tillhör en av dem som har ett behov av att göra ett bokslut varje år. Tänka över
vad jag har lärt mig, vad jag har gjort och vad jag vill ta med mig och inte
ta med mig över berget till nästa år. Jag gör tankekartor, för om jag inte vet vad jag
vill med mitt liv, finns det verkligen ingen chans alls att det kommer att gå i uppfyllelse.
Genom att tala om för mig själv vad jag vill, är det lättare att arbeta mot det målet
och välja rätt väg under alla vägar och val som kommer under ett år.
Men jag har inte alltid orkat tänka framåt, ibland handlar livet bara att överleva
dag för dag, då det inte går att tänka längre fram.

Jag har just läst en mycket stark bok av Ann Heberlein, " Jag vill inte dö, jag vill
bara inte leva." Den handlar om den ångest som många av oss går igenom med
olika styrka men som vi så sällan talar om. Precis som Ann skriver, svarar vi inte
hur dåligt vi mår och vi talar många gånger om neutrala saker i vårt liv, som inte
rör oss för mycket personligen. Sedan är det svårt för en motttagare att veta hur
man skall bemöta den ångerst som hon bekriver. Det är en mycket naken bok,
där det gör ont men samtidigt är nyttigt att läsa och försöka förstå hennes hårda
arbete med att försöka vilja leva... att hitta en mening med livet.

"Livet är varken meningsfullt eller meningslöst; det bara är." / Furberg
Och det där som är måste man själv fylla med mening. Mening som man
själv tror på. Jag vet inte om jag orkar. Orkar fylla med innehåll. Orkar tro.
Tro att det betyder något längre." / Heberlein

Starka ord. Är det vad livet handlar om? Att orka... orka tro, att orka hitta ett
innehåll och orka hitta en personlig mening med sitt liv. Hon har många
filosofiska och tankeväckande saker i sin bok. Framför allt om kampen när
man inte längre orkar, och då spelar det ingen roll vad du har och inte har.
När ångersten biter tag i din kropp, när tankarna snurrar runt, runt, runt
och inte ger dig någon vila, när du inte hur gärna du än vill bara kan stänga
av - utan lever i ett totalt kaos som inte synns för andra men som finns i dig.

Ibland önskar jag att livet inte var så fyllt med både toppar och dalar,
utan att det var mer jämt. Att mina känslor inte hela tiden skulle åka som
en ständigt berg och dalbana. Jag skulle önska att jag var lika lugn
som min yttre fasad ibland kan ge sken av. Men allting är kanske ett missförstånd.
Är det bra att dölja känslor? Det är kanske bättre att spela ut dem, oavsett
åt vilket håll som de går. Jag skulle inte heller vilja vara utan dessa känslor
för de är dem som gör mig till människa och smaksätter mitt liv.