bladlusen

Läste en artikel imorse om en författare som sa att svenska verkar föredra olyckliga slut.
Jag förstår inte riktigt vad hon grundade denna tanke på. Är det för att hennes böcker
alltid har olyckliga slut och säljs mycket i Sverige? Eller har hon någon personlig
erfarenhet av ett olyckligt slut med en svensk? Kan inte hjälpa att tankarna går
runt och jag undrar vad hon egentligen menade.

Finns det någon som önskar ett olyckligt slut? Jag har svårt att tro det.
Även om det är lätt att föra efterkonstruktioner varför det blev slut,
eller att ta tanken på att efter varje slut kommer en ny början.
Men det är som sagt en efterkonstruktion...

Jag älskar lyckliga slut. Jag fullkomligen suger i mig lyckliga slut.
Jag tycker snarare att det är svårt att hitta lyckliga slut. Det är inte direkt
det som media i första hand skriver och många böcker går ut på att
skriva om en missförstådd man eller kvinna som går igenom en totalt
psykotisk värld och förhoppningsvis finner hon eller han sin egen
frälsning i slutet. Men det är inte säkert.

Kan det handla om att vi svenskar inte gillar olyckliga slut, men
att vi har svårt att visa känslor offentligt. Att det är svårt att visa
både ilska, sorgsenhet eller glädje. Jag tror att det är närmaste
sanningen.

Kan det vara så att vi är oroliga för att lyckan som vi känner
skall försvinna och att det därför är bättre att inte glädja sig alls.
Men det är fel att ta ut sorg i förskott. Egentligen skall man inte
spara känslor, utan låta dem komma ut direkt oavsett vilket
håll som de går.

Jag undrar vad författaren menade egentligen. Fördelen med
dagens värld att jag kan maila och fråga. Sedan är jag inte
garanterad att få ett svar. Men det är en helt annan sak:)
Världen har blivit närmare...