bladlusen

Igår efter allt regn som kom, för att ta bort det mesta
av snön som är kvar - såg jag en regnbåge.
Det var jättevacker och jag inser att det är länge sedan
jag såg en regnbåge sist. Den gjorde mig lycklig.

Jag tänker alltid när jag ser en regnbåge vart den slutar,
och vet logiskt att den aldrig tar slut eftersom den följer
med betraktaren i dess fotspår tills den helt plötsligt försvinner
och man undrar det hela var en synvilla.

När jag var liten fick jag höra som så många andra barn
att vid regnbågens slut fanns en kruka av guld.
Men eftersom jag aldrig kunde hitta slutet,
kunde jag inte heller hitta guldet.
Jag hade en intressant diskussion med en kär vän
om det igår kväll. Om det nu verkligen finns en kruka
med guld vid regnbågens slut - vem flyttar krukan
när regnbågen försvinner? Varje steg man tar närmare
regnbågens båge, förflyttar den sig också.

Eller är hela regnbågen en metafor? En symbol för
något helt annat? Är regnbågen livet själv och vår vandring?
Står regnbågen för det andliga och gudomliga som finns
hos oss alla? Den innehåller jordens alla färger, så vem
vet om den inte också innehåller jordens alla känslor?
Regnbågen har också blivit en symbol för människans
olikheter och vår mänsklighet.

Regnbågen gjorde mig lycklig och fick mina tankar
att spinna ett varv av fantasi, filosofi och allvar.
Jag tänker alldeles för lite på de stora spännande frågorna
och alldeles för mycket på vardagens små men jobba
utmaningar. Jag tror att jag skall försöka ändra riktning
och gå efter mer regnbågar i mitt liv.