bladlusen

Hur ofta tackar du för det som du har och faktiskt känner glädje
över allting som finns runt omkring dig?
Jag gör det alldeles för sällan och skall se till att börja med det
igen. Det skall bli mina tankar till mig själv innan jag går
och lägger mig på kvällen.

Tack för min familj, tack för att jag fått fira jul med dem.

Tack för min vänner, och jag hoppas att de också fått
en fin och lugn jul.

Tack för att jag har möjlighet att välja vad jag vill göra
med mitt liv.

Tack för att jag har ett spännade och utvecklande arbete.

Tack för att jag har en bra lägenhet som jag bor i,
bra omgivningar och en bil som ger mig möjlighet att
ta mig runt vart jag vill.

Tack för att jag är nöjd med mina saker och att jag inte
behöver köpa mer. Tack för att jag kommit in i en fas
i mitt liv när jag rensar ut den materiella standarden
istället för att bjuda in mer. Nu är det en sak in, 2 saker
ut som gäller...

Tack för att jag hela tiden arbetar på att utvecklas och
att jag genom åren har blivit snällare mot mig själv.

Månen har en speciell betydelse för mig.
Det är något magiskt med dess sken och framför allt när den är hel.
Det är också så häftigt att månen tar så många olika skepnader
beroende på årstiderna. Det varma skenet på sommaren,
då det känns som det nästan går att ta på månen och då speciellt
om man är närmare ekvatorn.
På vintern ger den sitt hemlighetsfulla sken, som skapar mystik
och som får en att tänka på allt i världen som vi inte kan rå
över eller förstå.

Det går att kommunicera genom månen och sända all sin
kärlek och längtan genom dess sken. I det fall en av de personer
som betyder mest för dig, en vän, familjemedlem eller älskade
befinner sig långt borta, kan du sända tankar och kärlek
genom månen. Så alla ni som finns i mitt hjärta, här kommer
en hälsning till er genom månens ljus...

Jag tror att det kommer att vara extra speciellt nu när fullmånen
kommer att vara i anslutning till nyår. Det ger oss ett extra bra
2010:)

Ett av mina stora nöjen under vintern när jag är hemma är att sitta och titta på småfåglarna.
Mamma har ett fågelbord och dit kommer olika mesar och sparvar varje dag och åter.
Det är så mysigt att bara sitta i soffan och titta på dem. Jag får samtidigt massor av frågor,
vart håller fåglarna hus på vintern när jag inte ser dem.

Vart sover de någonstans? Vart gömmer de sig när det snöar? Jag ser att de äter snö för att få i sig vatten, men vart hittar de mat när de inte är vid fågelborden. När det är kallt, hur gör de för att hålla värmen?
De ser så otroligt söta ut, så jag skulle bara vilja klappa på dem, men jag tror inte att de skulle tillåta mig till det. Så snart de märker av en skugga på långt håll, flyger de snabbt iväg.

Frågan är hur djur generellt mår på vintern. Jag har sett de senaste åren att fler och fler djur får kläder av oss människor. Är det verkligen bra? En hund hade på sig en snygg matchande röd jacka. Men om hunden själv fått välja tror du att han valt skor eller en jacka runt kroppen?  Jag ser att djuren inte tycker om när det är blött på marken, men ännu har jag inte sett några hund eller kattskor. Tror du att de uppskattar dessa kläder eller tänker de bara, dessa människor som skall tvinga på mig massor av konstiga saker. Det skulle vara roligt att få tillgång till deras tankar. Men den önskan vet jag att jag inte är ensam om. Många av de flesta sagoböcker handlar just om önskan att höra djuren tala.

Så här under årets sista skävlande timmar, är det lätt att reflektera över året som har gått
och göra en önskelista för året som kommer.

Jag tillhör en av dem som har ett behov av att göra ett bokslut varje år. Tänka över
vad jag har lärt mig, vad jag har gjort och vad jag vill ta med mig och inte
ta med mig över berget till nästa år. Jag gör tankekartor, för om jag inte vet vad jag
vill med mitt liv, finns det verkligen ingen chans alls att det kommer att gå i uppfyllelse.
Genom att tala om för mig själv vad jag vill, är det lättare att arbeta mot det målet
och välja rätt väg under alla vägar och val som kommer under ett år.
Men jag har inte alltid orkat tänka framåt, ibland handlar livet bara att överleva
dag för dag, då det inte går att tänka längre fram.

Jag har just läst en mycket stark bok av Ann Heberlein, " Jag vill inte dö, jag vill
bara inte leva." Den handlar om den ångest som många av oss går igenom med
olika styrka men som vi så sällan talar om. Precis som Ann skriver, svarar vi inte
hur dåligt vi mår och vi talar många gånger om neutrala saker i vårt liv, som inte
rör oss för mycket personligen. Sedan är det svårt för en motttagare att veta hur
man skall bemöta den ångerst som hon bekriver. Det är en mycket naken bok,
där det gör ont men samtidigt är nyttigt att läsa och försöka förstå hennes hårda
arbete med att försöka vilja leva... att hitta en mening med livet.

"Livet är varken meningsfullt eller meningslöst; det bara är." / Furberg
Och det där som är måste man själv fylla med mening. Mening som man
själv tror på. Jag vet inte om jag orkar. Orkar fylla med innehåll. Orkar tro.
Tro att det betyder något längre." / Heberlein

Starka ord. Är det vad livet handlar om? Att orka... orka tro, att orka hitta ett
innehåll och orka hitta en personlig mening med sitt liv. Hon har många
filosofiska och tankeväckande saker i sin bok. Framför allt om kampen när
man inte längre orkar, och då spelar det ingen roll vad du har och inte har.
När ångersten biter tag i din kropp, när tankarna snurrar runt, runt, runt
och inte ger dig någon vila, när du inte hur gärna du än vill bara kan stänga
av - utan lever i ett totalt kaos som inte synns för andra men som finns i dig.

Ibland önskar jag att livet inte var så fyllt med både toppar och dalar,
utan att det var mer jämt. Att mina känslor inte hela tiden skulle åka som
en ständigt berg och dalbana. Jag skulle önska att jag var lika lugn
som min yttre fasad ibland kan ge sken av. Men allting är kanske ett missförstånd.
Är det bra att dölja känslor? Det är kanske bättre att spela ut dem, oavsett
åt vilket håll som de går. Jag skulle inte heller vilja vara utan dessa känslor
för de är dem som gör mig till människa och smaksätter mitt liv.

Efter flera år har jag äntligen gått på Carolas julkoncert i måndags.
Jag kan bara konstatera att hon har en ängels röst, och är som
gjord för att sjunga om Guds härlighet, Betlehem och julen i största allmänhet.

Jag har aldrig tidigare hört Carola live, och därför inte förstått vilken enorm
gåva hon har i sin röst. Hon fick under sina drygt 2,5 timmar mina hårstrån
på armarna att stå rakt upp, tårarna flödade både av den vackra sången
som nådde hela vägen in i mitt hjärta tillsammans med budskapet om
att dela med sig till varandra och ta hand om varandra under julen.

Jag kan bara säga en sak och det är att om du inte varit och lyssnat
på henne, boka in en biljett nästa år. Bättre inledning på julveckan
kunde jag inte få och jag kommer definitivt gå på henne igen.

En tidningsartikel som jag tänkt på mycket nu under julen är alla
ensamma människor. De som inte har någon att dela högtiden med.
Själv har jag alltid varit lyckligt lottad att ha en familj som gett mig
mycket värme och trygghet, men jag vet att det inte är något som
jag skall ta för givet. I min värld skulle det vara tufft att sitta ensam
på julafton. Alla andra dagar på året går, men inte på julafton.
Tack för att jag inte sitter i den situationen och att jag har så
många fantastiska vänner och familj runt omkring mig.

För ett år sedan föddes denna blogg, ett försök till att skriva i ett mer offentligt ljus
och framför allt se om det fanns något intresse för mina tankar och reflektioner
i ett större sammanhang.

Jag har skrivit med ojämna mellanrum, mycket har handlar om vilken tid och
vilken inspiration som jag har haft just då. 198 inlägg har det blivit på ett år.
Jag skrev mer i våras än i höstas, annars brukar hösten vara min stora
produktiva tid på året. Men allting kan ändras:)

Nu har jag fått klagomål från några vänner som tycker att jag varit tyst
alldeles för länge, så jag skall göra mitt bästa för att komma igång igen.

Ett stor tack för att du läser mig! God fortsättning på julen.

Strandlivet här nere är fantastiskt...

Det är kilometerlånga stränder med inte så många människor och
du kan gå långt längst stranden med fötterna i vattnet.
Detta att gå utan mål längst vattenkanten ger mig lugn och harmoni.
Det är då jag glömmer bort tankar på vad som händer sedan och
njuter endast av det som är här och nu.
Det är så skönt att bara låta tankarna löpa, njuta av tystnaden
och sitt eget sällskap.ågon

Det är spännande med det arabiska havet, jag har fått gjort mig
många nya bekantskaper. För första gången vad jag kommer ihåg
har jag sett levande sjöstjärnor.

Hela stranden är full av krossade snäckskal, först förstod jag inte
varför, men sedan fick jag se små krabbdjur som hade snäckan
som sitt hus. När tidsvattnet går tillbaka, så kommer fåglarna och
försöker att fånga de små kräftdjuren genom att ta deras snäcka
och krossa den med näbben. De små kräftorna springer för
glatta livet ut om havet och räddningen.

En morgon när vi var ute och gick låg det massor av magneter
längst stranden, glasmagneter som är ofarliga upplyste mig
min välinformerade vännina. Det var bra, för jag är inte någon
större faan av magneter. Men jag kan inte låta bli att undra
varför så många, flera hundra sköljdes upp på stranden.
Hade det hänt något, eller hade de bara kommit på driv?
Magneten behöver inte ligga så länge uppe på stranden innan
den inte går att rädda - men en del lyckades komma ut igen
i vattnet och försvinna i vågorna.

Havet är verkligen så stort, och vi har ingen aning om vad
som finns där ute, det är både skrämmande och lockade.
Havet är en plats som ger mig kraft och energi.

När jag sitter och kopplar av i detta paradis får jag höra från mina medresenärer
att de tycker att Indien är så skräpigt och att de borde städa bättre.

Jag är mycket för en ren planet och tycker att allt miljöarbete, men jag förstår
inte varför vi hela tiden skall döma ut andra platser utan att förstå systemet
och vad som sker där. Det är så tydligt när man talar om renhet att personen
helt ser med sina egna kulturella glasögon och anser att dess sätt att se på
världen är det riktiga.

Turismen i sig gör att det blir smutsigare och det är en tuff påfrestning på
de flesta platser infrastruktur. Men det tänker vi inte gärna på.

Det är som jag tycker att de flesta fokuserar på alla olikheter mellan landet
de besöker och landet som de själva kommer ifrån. Oftast är dessa olikheter
i andras ögon negativa istället för spännande och möjlighet att få nytt perspektiv
på hur livet skall levas:)

Hur skall vi kunna  gemföra Indien och Skandinavien? De har inte samma klimat eller ligger
på samma bredgrader, de har inte ens samma förutsättningar eller samma historia.
Det är i så fall bättre att gemföra Indien och Egypten, och där finns det fler likheter
än man kan tro vid första anblicken. Familken står i centrum i båda länder, jordbruk
och landbygden är oerhört viktig och de har båda på olika sätt vansinnigt spännande
historia att läsa in sig på.

Så vad vill jag säga med detta? När du tittar på ett nytt land, försök att släng dina
gamla glasögon och sätt på dig ett nytt par.

Jag kan inte hjälpa att tycka att landsbygden i olika länder på många sätt liknar varandra.
Ok, det är inte samma grödor som odlas, för det beror helt och hållet på klimatet
och jordmånen, men själva gemenskapen som finns mellan människor.

Indien har inte varit någon chock för mig. Det känns som jag har varit här tidigare.
Men det kan också vara så att jag genom alla mina resor träffat indier tidigare.
Jag tycker att landet har sin egen karaktär samtidigt som jag känner igen mycket
med andra länder och platser som jag varit på som Tanzania, Egypten och Thailand.
Men det är inte bara länder långt
borta utan även jordbruksländer i Europa och en del av vad vi själva har i
Skandinavien på landsbygden.

En av de bästa bilderna idag var några kvinnor som stod och tvättade kläder
tillsammans och talade med varandra om byns skvaller och vad som hade
hänt när de träffade senast. De sa att det var deras favoritstund på dagen.
Det kan jag förstå, att stå med fötterna i vattnet tillbringa en timme
tillsammans med goda vänner och prata om livet. Vardagslivet hos oss
är underskattat. Det bästa jag vet är att sitta och dricka te med en god
vän också tala om livet.

Här i Goa ser man den riktiga kvinnan,
som hon är i sitt naturliga tillstånd och den äkta skönheten.

Här finns det inget krav på speciella kläder
du behöver inte måla upp ditt ansikte
eller sätta på dina smycken
utan i Goa har du rätt att bara vara dig själv.
Det är fantastiskt skönt.

Jag har glömt att berätta att jag fått en ny favoritparfym.
Den heter Odomos och skrämmer iväg ovälkommet sällskap,
i detta fall tänker jag på alla myggor som gärna vill festa
på mig nattetid. Det är det första myggmedlet som jag
påträffat som faktiskt doftar gott och är helt ok att gå ut i:)
 

Det finns många platser som tävlar om att vara paradiset på jorden.

Goa är en av dessa platser och de har verkligen ett bra sätt
på att hävda att de är vad de utger sig från att vara.

" Goa är paradiset, men du behöver inte dö för att komma dit."
Det är skönt att man inte behöver dö, för i så fall hade priset
varit lite väl högt, om man inte väljer att åka hit när det är dags
att gå vidare till värld.

En större förklaring om platser är att den ger lugn och harmoni
och det är vad som förväntas i paradiset. Men är det verkligen det?

Hur ser du på paradiset? I varma länder ser man paradiset som svalt
och skönt, och sedan kommer religionen in som att det skall finnas
vackra parker, vattenfontäner och unga vackra oskuldfulla kvinnor.
Det låter som ett manligt paradis, så jag antar att det är det motsatta
för kvinnor. I kalla länder är det viktigt att det finns en viss temperatur,
och då är det inte svalt som man tänker på, utan snarare ganska varmt
och behagligt. Så vad som är åtråvärt väder skiljer sig ut.

Andra talar om paradiset att det till skillnad från jorden att du inte har
banden i form av kropp som begränsar dig. Att du inte känner några
form av begär utan endast oändlig kärlek.

Jag gillade Astrid Lindgrens berättelse om döden när jag var liten i Min min mio,
detta att komma till en annan värld och fortfarande ha chans att träffa alla
människor som betytt mycket i ens liv. Det är det jobbigast när människor
som du älskar försvinner från ditt liv, för att aldrig komma tillbaka.

Vad är paradiset för dig?

Vad det gäller Goa, vet jag inte om jag vill kalla det paradis,
helt enkelt för jag inte själv har den definitionen klar ännu.
Men det är en underbar plats att vara på och hämta igen krafter efter
detta år som varit tungt för min energireserv.
Kanske det är personliga paradiset för mig att hitta tillbaka till energin igen.

Idag har jag fått min egen stalker, en indisk fiskare eller vad han var...

Jag var ute och gick längst stranden och njöt av naturen, vattnet, vågorna
och ron. Av någon anledning fick jag gå i fred, ända tills helt plötsligt en
man kom och började att skricka på mig. Då han inte talade något språk
som jag förstod var det svårt att kommunicera.
Jag försökte att förklara att jag inte ville ha hans sällskap på ett trevligt
sätt, att jag ville vara i fred, men det gick inte. Han fortsatte att gå
bredvid mig och ville inte lämna mig i fred. Det började kännas riktigt
obehagligt och han var lite hotfull.

Helt plötsligt ser jag ett europeiskt par i vattnet och går ut till dem.
Jag hoppas att den galna killen inte kan simma och det kan han
lyckligtvis inte. Jag förklarar min belägenhet och får stå ute i vågorna
med dem medan den walsiska killen försöker att kommunicera med
mannen men det går lika dåligt som för mig. Han står och skickar
och pekar på mig och vägrar att gå därifrån. Efter ett tag kommer
ett indiskt par och jag ber dem att hjälpa mig att översätta till honom
att lämna mig i fred. Nu när han kan tala med någon, påstår han
att jag tagit sönder hans fisketråd och vill ha ekonomisk ersättning.
Den indiska mannen säger att han bara ljuger och ber honom lämna
mig. Själv har jag inte något som helst dåligt samvete, för jag vet
att jag inte gjort något. Han har kommit från tomma intet och
jag har inte haft något att göra med honom tidigare.

Det walsiska paret är så söta. De märker att han inte går, så
de följer med mig tillbaka till mig till hotellet och solstolen där
min väninna ligger och solen. Turen tar gått och väl en halvtimme.
Detta är precis när solen börjar gå ner över horisonten.
( Fantastiska solnedgångar som de har här nere förresten:))
Den galna fiskaren höll sig på ett litet avstånd, men slutade
inte att följa efter.

Vad vill jag säga med denna berättelse? Att det finns så
mycket godhet i världen och att vi borde skriva om den oftare.
Alla dessa vardagshjältar som finns där när man behöver
dem och som inte kräver någonting i utbyte.

Idag är mina vardagshjältar de fantastiska walsiska paret
som tog hand om mig och såg till att jag kom tillbaka
till säkra omgivningar.

Det finns en sådan fantastiskt beskrivning av trafiken i miniguiden som
berättar om trafiken här och jag kan inte annat än att hålla med.
Det är 1,2 miljarder indier i trafiken och då skall vi inte tala om hur
många kor och andra djur som finns här.

" Anta att du är odödlig, be för en lycklig rekarnation och bege dig ut i trafiken!
Tänk på att värjningsplikten går efter kastsystemet. Man värjer i alldra högsta
grad för kor, elefanter, bussar, oxkärror, mopeder, rickshaws, getter, grisar
och i stort sätt allt som rör sig.
Tänk på de tre reglerna: att sakta ner är att fega, att bromsa är att fela,
och att stanna är ett nederlag. Det är omkörningsplikt.
Tuta hela tiden, ett kort tut för att alla andra skall flytta på sig och
ett långt tut för att visa att du inte tänker flytta på dig.
Den som tutar först har företräde. Och till sist - kör mitt i vägen!
Följ dessa regler så kan du säkert ta del av den indiska trafiken
på rätt sätt."

Själv hoppas jag att när jag lämnar detta jordeliv blir återfödd som
en ko, och då i Indien. Det måste vara den mest lyckliga djuret av
dem alla... Tänk att alla värjer sig för en och ge företräde i trafiken,
tänk på att överallt som du kommer blir du omhändertagen, får
mat och blir allmänt ompysslad. Du får vara ute hela dagen och göra
vad du vill, bara du kommer hem på kvällen:)
Det måste vara det bästa livet...

Då har jag äntligen kommit till Indien... planen var att komma hit redan för ett år sedan,
men livet blir inte alltid som man har tänkt eller planerat.
Kanske skulle man träna mer på att tänka att planer är just planer, och det är inte
alltid som de kommer att uppfyllas. Livet blir troligen mycket enklare och lättare då:)
Men å andra sidan, vem vill ha ett lätt liv? Inte jag, och i alla fall inte på det sättet
som jag lever.

Men nu skall jag inte tappa ämnet, utan att tala om Indien.
Jag har fått flera fina råd innan jag kom hit. Inte ta med något som jag är rädd om,
inga smycken, inga vita kläder eller kläder som jag är rädd om. Ta med toalettpapper
och vänta på att få en kulturchock.

Det är bra för att jag blivit så förberedd, för det har förmodligen inneburit att jag
inte blivit förvånad över någonting mer än sett positiva saker om landet.
Otroligt vänliga människor och kontaktsökande, det är lätt att få massor av
spännande tankar och svar på frågor. Kvinnorna som säljer på stranden tar också
varje tillfälle i akt att lära sig mer om oss och jag om dem.

Havet är underbart och likaså stranden, då allting är så avslappnat här,
har man inte samma krav på att vara konstgjort vacker...
Jag behöver lugn och ro och få perspektiv på livet och det är jag helt övertygad
om att Indien kommer att ge mig.

Min vänninna har varit en riktig hjältinna som kommit ner med flyget trots så
ont i ryggen. Nu har vi tagit det lugnt de två första dagarna. Lärt känna omgivningarna
och njutit av att vara i Indien.

Det spännande med att resa är att man får massor av frågor:
Sedan finns det saker som jag går omkring och funderar på, t.ex. varför är tidsskillnaden
4,5 timme. Jag trodde inte att det kunde vara tidsskillnad på mer än heltimmar.
Det finns fullt med dekorationer och lyktor, så det borde innebär att det sker något
speciellt just nu. Vi har också många indiska familjer på hotellet, så det är någon form
av semester eller helig tid.

Jag ser fram emot att snart upptäcka mer...

Det finns faktiskt ett sjuktillstånd som jag skulle vilja ha.
Trodde aldrig att jag skulle säga så, men nu gör jag
det i alla fall.

Det är hypomani och det är att vara för glad, eller som
det står i beskrivningen:
" Störningen - ja det står så - innebär en ihållande, lätt förhöjd
grundstämning och ökad energi. Den drabbade är fysiskt och
mentalt effektiv och verkar egentligen inte ha några problem
alls, bortsett från en viss risk för tölpaktighet."

Berätta vad denna sjukdom smittar och jag lovar att
jag direkt kommer att resa dit.

Hur kommer egentligen tankarna ner på ett papper?

Varför springer tankarna ibland omkring som skållade
råttor i ett ekorrhjul i huvudet men sedan blir det
fint uppställda när de kommer ner på ett papper
eller en dataskärm.

Hur skall jag göra för att tankarna oftare skall komma
till pappret? De är lättare att se och förstå - när
de ligger utanför mig. Det blir mer synligt och objektivt
när de går utanför kroppen.

Jag älskar att skriva, men jag skriver inte?
Jag tänker massor, men tankarna kommer inte vidare.
Jag kan inte kalla det annat än skrivkramp.

Vad gör dig glad?

Jag har kommit till en tid då jag inte vet vad som gör mig glaf.
Eller rättare sagt, ingenting gör mig speciellt glad.

Jag tror att det är värst? Att livet slutar att vara roligt.
Att ingenting betyder någonting, utan allting bara är.
Ingen krusning på vattnet, ingen spänning, ingenting.

Har du någonsin haft det tufft på hösten? Känt att allting är trist
fast du egentligen inte har en anledning att tycka så.
Jag vet att det snart går över, men det är jobbigt när du är mitt i det.

Jag kan aldrig ändra på mitt förflutna, det har gjort mig till den
person som jag är idag. Men jag kan bestämma hur min framtid
skall se ut. Problemet är att jag just nu inte vill eller har lust
med någonting. Finns det ett botemedel för det?

Läste en artikel imorse om en författare som sa att svenska verkar föredra olyckliga slut.
Jag förstår inte riktigt vad hon grundade denna tanke på. Är det för att hennes böcker
alltid har olyckliga slut och säljs mycket i Sverige? Eller har hon någon personlig
erfarenhet av ett olyckligt slut med en svensk? Kan inte hjälpa att tankarna går
runt och jag undrar vad hon egentligen menade.

Finns det någon som önskar ett olyckligt slut? Jag har svårt att tro det.
Även om det är lätt att föra efterkonstruktioner varför det blev slut,
eller att ta tanken på att efter varje slut kommer en ny början.
Men det är som sagt en efterkonstruktion...

Jag älskar lyckliga slut. Jag fullkomligen suger i mig lyckliga slut.
Jag tycker snarare att det är svårt att hitta lyckliga slut. Det är inte direkt
det som media i första hand skriver och många böcker går ut på att
skriva om en missförstådd man eller kvinna som går igenom en totalt
psykotisk värld och förhoppningsvis finner hon eller han sin egen
frälsning i slutet. Men det är inte säkert.

Kan det handla om att vi svenskar inte gillar olyckliga slut, men
att vi har svårt att visa känslor offentligt. Att det är svårt att visa
både ilska, sorgsenhet eller glädje. Jag tror att det är närmaste
sanningen.

Kan det vara så att vi är oroliga för att lyckan som vi känner
skall försvinna och att det därför är bättre att inte glädja sig alls.
Men det är fel att ta ut sorg i förskott. Egentligen skall man inte
spara känslor, utan låta dem komma ut direkt oavsett vilket
håll som de går.

Jag undrar vad författaren menade egentligen. Fördelen med
dagens värld att jag kan maila och fråga. Sedan är jag inte
garanterad att få ett svar. Men det är en helt annan sak:)
Världen har blivit närmare...

Idag blev jag medveten om att jag har en egyptisk flagga på mitt skrivbord.
Jag trodde att det var någon som hade ställt dit den, för jag har inte sett
den på så länge eller ens tänkt på den. Det visade sig att den har sttt
där hela tiden.

Egypten har varit i mitt liv och betytt så oerhört mycket de sista nio åren,
detta är det första året sedan 2000 som jag inte kommer att besöka
detta fantastiska land på ett helt år.

Egypten har funnit i hela mitt universum,
det har inte funnits ett sinne som inte varit uppfyllt av landet.

Nu är Egypten borta, det var anledningen till att flaggan inte längre
behöver stå kvar på skrivbordet. Egypten är helt borta. Otroligt.
Det känns som en enorm lättnad, äntligen är jag fri.

Nu kan jag bara se tillbaka på min Egyptenperiod med tacksamhet,
glädje och kärlek. Nu kan jag jag göra det för nu har äntligen all
smärta bleknat och blivit till erfarenhet som jag kan ta med mig
på den fortsatta stigen i livet.

Jag fick en sådan bra mening från en film häromdagen.

" Varje saga har ett slut.
I livet har varje slut en ny början."

Det ger verkligen hopp eller hur? Det är skönt att veta.

Jag tackar det mest ödmjukaste Pandora,
för att du lämnade hoppet till oss.
Utan det skulle jag inte kunna överleva.