bladlusen

Tiden går framåt, det är en av de få krafter som inte går att stoppa.... Det är den tron vi lever i. Tiden är värdefull, vi jagar den och försöker att dra ut och utnyttja varenda sekund.

Vad är tiden egentligen? Är det sekunderna blir till minuter, minuterna som blir till timmar och timmarna blir till dagar, dagarna blir till veckor och slutligen kommer åren.

Nu är vi mitt i ett årsskifte igen.  Vad kommer jag att komma ihåg av året 2008? Vad kommer jag att tänka på i efterhand med saknad och vad är jag glad över att ha lämnat över till det förflutna. Tidningarna säger idag att det är bra att göra ett bokslut över året - vad har jag åstadkommit och samtidigt göra upp planer för framtiden, hur vill jag att nästa år skall gestalta sig. Men att hela tiden blicka tillbaka till det förflutna eller drömma om framtiden, det är väl ändå inte ett sätt att leva?

Att leva i nuet, att njuta av det som jag gör just här och nu. Att vara närvarande och göra saker med hjärtat som en kär gamla vän sa till mig. Hur ofta är jag med i hjärtat med allting jag gör? Oftast gör jag personligen en sak medan mina tankar är någon helt annanstans. Är det någon som känner igen sig?  Det är svårt att vara totalt närvarande - men det är fantastiskt när man väl lyckas.

En person som är lycklig är inte den som hela tiden blickar framåt och önskar mer, utan den personen som är tacksam för alla gåvor som världen redan har gett henne. Hur ofta visar jag egentligen tacksamhet och vad är jag tacksam för? Det är lätt att önska och vilja ha mer, eller att vara missnöjd, men det är svårt att vara tacksam. Det är en av de första lärdomar som vi får i livet, men som vi har svårast att komma ihåg.

Ja, det finns mycket att tänka på under årets sista skälvande timmar. Jag tror att det är bra att med jämna mellanrum ägna sig åt lite eftertanke och bokslut över vart du står i ditt liv.

Men tillbaka till tiden, där jag startade. Vad handlar egentligen tiden om? I en klok bok som jag läste skrev en man från söderhavet skrev en man att alla människor har lika mycket tid mellan soluppgång och sol nergång - skillnaden mellan människor är hur du bestämmer dig att tillbringa denna tid.

En annan god tanke som jag fick från Stockholm statsmuseumet i slutet av 90-talet. Det var en väl full av tickande klockor, alla som hade olika tider. På en skrift på vägen stod det: " Det finns ingen tid, det finns bara klockor."  Tänk om det är så enkelt, jag har hört det förr. Att tiden egentligen inte existerar, utan att det bara är en mänsklig uppfinning. Oavsett så skall jag tillsammans med alla er andra, fira in ett nytt år imorgon 2009. Gott nytt år till er alla!

Min mormor sa alltid att man skall vara glad så länge man överlever tingen. Att föremålen oftast har en längre livstid än oss människor. Jag börjar fundera om det inte gäller i det förflutna. På mormors tid hade tingen längre varaktighet än idag. Jag börjar fundera om inte livslängden på det mesta idag ligger på endast fem till tio år, vissa saker ännu kortare. Men å andra sidan lever vi mycket längre idag än igår. 

Men det finns många anledningar till att jag kan vara glad över att ha överlevt ett ting. Idag när jag stod och diskade råkade en av mina favorittallrikar gå sönder. Förmodligen hade jag först diskat den för varmt och sedan sköljde jag tallriken i för kallt vatten. Snacka om otur.  Jag hörde ett knackande och jag fick se en perfekt spricka genom hela tallriken precis i mitten. En perfekt delning av en perfekt tallrik som jag inte kommer att kunna använda mer. En tallrik som jag samlar på och som jag varit mycket glad över att få möjlighet att köpa. Men vi har för mycket saker idag, och det gäller även mig. Vi lever i ett konsumtionssamhälle, så om en sak går sönder skall jag vara tacksam. Det blir en sak mindre att göra mig av med och städa ut ur mitt överfulla hem,  men jag kan inte hjälpa att jag sörjer över min vackra tallrik.

Mormor var en mycket vis kvinna och jag skall försöka ta till mig hennes tankar, att jag skall vara glad varje gång jag överlever tingen, då de oftast överlever oss.

De senaste åren har talats mycket om självförtroende och självkänsla. Att vara stolt för sig själva, för den egna personen och inte lyssna till den gamla jantelagen som fortfarande har stor vikt i hela Skandinavien. I mellanösten är du någon om du kommer från rätt familj, och du är en del av den familjen. I Sverige är du någon om du har ett speciellt och spännande arbete, det är också en av de första saker som du berättar när du träffar en ny bekantskap. Men räcker det inte att bara vara sig själv... Jag är bladlusen och jag duger precis som jag är... Tycker du att det låter patetiskt? Kanske men med positiva tankar mår jag mycket bättre än om jag hela tiden trycker ner mig själv och inte är nöjd.

  Idag fann jag en sådan vacker text som är omvänd jantelag som jag gärna vill dela med mig.

"Du skall tro att du är något.  Du skall också tro att vi är någonting tillsammans.

Du skall inte bara tro att du är god utan också att du kan bli godare med hjälp av oss andra.

Du skall inte bara tro att du är klok utan att din klokhet kan växa när vi arbetar tillsammans.

Oavsett vilka uppdrag vi representerar eller vilka uppgifter vi utför så är vi alla något. Dessa tankar sätter ord på vad vi menar. Vi behöver inte blåsa ut andra ljus för att vårt eget ljus skall lysa starkare. Tillsammans lyser våra ljus starkt där alla har något att bidra med." ( Aili - Mentorskap 2003.)

Med andra ord skall vi inte behöva känna någon konkurrens eller rädsla för att träffa en person med stor kapacitet av olika slag, och tro att det kommer att förminska oss själva. Två lågor som dansar tillsammans är starkare än en låga. Ensam är inte stark - utan styrkan kommer av att våga visa och vara beroende av sina medmänniskor och glädjas åt deras framgångar lika mycket som för mina egna.

Vad lätt det är att sysselsätta sig med allting som man inte måste. Jag tror eller rättare sagt är helt övertygad om att själva ordet måste uppfattas som tvång.

Även om du tvingar dig själv till någonting - så är det istället ett utmärkt sätt att välja att göra någonting annat. Det finns inget bättre sätt att döda sin egen inspiration. Jag måste det och jag måste det...

Men säger du kanske, byt ut ordet till någonting helt annat som t.ex. jag vill detta och jag vill detta. Om det nu är så lätt, varför gör jag inte det.? Är jag en självplågare av stora mått eller finns det någon fördel att faktiskt använda ordet jag måste... kan det vara en taktik att senare säga till mig själv att jag var duktig för att jag faktiskt tog hand om alla mina måsten, eller åtminstone hälften av dem. Tycker jag i hemlighet om att vara en martyr och smygtycka synd om mig själv? Eller lever jag i föreställningen att bli vuxna handlar om måsten mer än om att ha roligt?

Att bryta en vana, vilken som helst är inte lätt och snart kommer vi in i nyårslöftenas tid - då många löften kommer men som också försvinner snabbt under januari månad. Det vanligaste löftet är nog att sluta röka, börja träna, sluta äta godis, börja göra saker istället för att sitta framför den ena efter den andra TV serien vid TV. Börja umgås mer och ringa familjen och vänner, bli mer effektiv på arbetet eller med mina studier, har jag glömt något?

Hur många har ett nyårslöfte som säger att nästa år skall jag ta bort alla måste och bara göra det jag vill? Nästa år skall jag vara extra snäll mot mig själv och bli min egen bästa vän? Nästa år skall jag göra minst en rolig sak i veckan och ha en veckodag helt fri från planläggande. En dag i veckan som jag gör precis vad jag har lust just då. Även om det skulle vara mina vanliga favoritsysselsättningar som jag gör på min lediga dag, så är minskade krav balsam för själen.  Den person som hela tiden kan vara närvarande och njuta i alla sina sysslor beundrar jag och ser som ett framtida ideal. Att kunna vara här och nu och verkligen vara i ögonblicket. Skall det bli mitt framtida måste... nej, jag menar naturligtvis skall detta vara min framtida önskan och personliga löfte?

Min födelsestad - hur kan den blivit så liten sedan jag flyttade därifrån? Jag förundras varje gång jag kommer hem över att staden är liten och det går att ta sig från den ena sidan av stenstaden till den andra i centrum på drygt tio minuter. När jag var barn, var detta hela mitt universum - men i samband med min flytt och andra upplevelser är det inte längre så. Hur kan perspektivet ändras så? Det känns overkligt.  Jag kan helt klart konstatera att staden och platsen inte längre tillhör mig, utan jag är endast en genomresande besökare.

Men en stor fördel är vintern, det är någonting som jag verkligen kan sakna, när jag nu bor dit vintern sällan finner sin väg.  Att gå i ett vintervitt landskap, se vitklädda träd, frusna bäckar, islagd sjö. En plats full av aktivitet, där folk som åker slalom och längdskidor eller små barn som åker pulka eller som mig bara promenerar runt spåret. Att gå i skymningen när hela himlen färgas av norrsken, när temperaturen är några minusgrader och det biter i kinden och du känner dig helt uppfriskad. Att gå och höra hur snön knarrar under dina fötter. Promenader är underskattat, det är verkligen en av de saker i livet som får dig att känna absolut lycka. Att vara ute i naturen, att få vara en del av den och att bara få vara människa. En människa bland alla andra. En människa utan några som helst krav - utan tankarna ligger helt på vägen och naturen runt omkring dig.

En av de bästa sakerna med december är alla ljus som sätts upp. I denna tid, då mörkret är som störst lyses världen upp av ljus i överflöd.  För mig är det allt från det vackra enkla stearinljuset i vardagsrummet - till alla vackra elektriska ljus som finns i fönster och på balkonger. Det är fantastiska dekorationer som sätts upp i var mans fönster, och det är ett nöje att vara gå en kvällstur och se alla dessa ljus.  En del grannar lägger verkligen ner stor möda på att få större delen av huset att bada i ljus både inomhus och utomhus. Det finns vissa hus och lägenheter som jag åker förbi varje år, för att se vad deras senaste påhitt är. Att se en ljusfest och en människas hårda ansträngningar för att glädja sig själv och andra, är en billig och trevlig kvällsunderhållning.

Efter att ha sett ett TV program förstår jag att det finns människor som har gjort julbelysningen till årets största hobby och som lägger ner all sin tid, kraft och pengar på nästa års ljusshow. Detta program kom visserligen från överdriftens land USA, där allting hela tiden blir större.  Men det var oerhört intressant att höra dessa människor tala om sitt största intresse och drivkraft till att varje år gör mer och mer juldekorationer.  En man berättade att han gjorde detta för sin mammas skull, och att hon kände sig som en drottning i ett sagoland under hela december. En annan man talade om den enorma tillfredställelse han fick att se människor stanna och beundra hans arbete.  Hur barn stod med lysande ögon och pekade på det som de gillade mest. En kvinna med sin familj berättade att alla pengar gick till att finna juldekorationer och att de började förberedelserna 4 månader innan jul.  Det är härligt när människor hittar på olika sätt att skapa något och jag tror att detta är en av de bästa möjligheterna som vi kan finna på att vara lyckliga.

Tanken att börja skriva och dela med mig av mina tankar har funnits längre. Men jag är en världsmästare på att skjuta fram projektet till framtiden eller det fantastiska ordet - jag startar imorgon. Men i mitt förflutna hade jag en enorm skrivklåda och skrev dagbok i stort sätt varje dag. Men någonstans på vägen, tappade jag bort skrivandet och jag har verkligen saknat det.  Jag har skrivit en del för arbetet, och fått positiv respons ger det också en vilja till att fortsätta.

 Förutom de vanliga tankarna och reflektionerna om livet, så tycker jag om att fundera över all den information som vi översköljs av varje dag. Det är inte lite information. En kurskamrat berättade för mig efter en psykologikurs, att vi får lika mycket information idag på en vecka som en människa på 1700-talet fick i hela sitt liv. Vad kommer detta att handla om? Svårt att säga i dagsläget - det närmaste jag kan komma är tankar om livet.

Jul är helig för mig - den ultimata familjehögtiden framför andra. Jag kan inte sluta att tänka på hur lyckligt lottad jag är med min familj. Alla har inte det - och just jul skulle vara fruktansvärt att tvingas fira ensam om jag inte själv har valt det. Precis som i många andra familjer har vi våra traditioner. Vad skall ätas till frukost, vad skall ätas till lunch och när skall middagen serveras och vad skall julbordet bestå av. Det som jag tycker är mest spännande är inte allting som alltid varit på ett visst sätt, utan de nya förändringarna som smyger sig på. Det kan vara allting från en liten maträtt som kommer in och blir en tradition. I år har vi blivit introducerade för morfars gröttårta, ett spännande recept som är ett bra komplement till vår tidigare favorit blåbärsgröt.

Diskussionerna i Sundsvallstidning, går kring att monarkin är död och Kalle Anka på julafton har spelat ut sin rätt till existens. Det är märkligt att journalister i allmänhet är så negativa till det svenska kungadömet medan det alltid haft stort stöd bland svenska folket. Men önskan är säkert att om du som journalist tar upp frågan tillräckligt många gånger - kanske någon gång kommer svenska folket att påverkas och hålla med dig. Om det inte händer någonting allvarligt - tror jag personligen att monarkin kommer att stanna. Kungen har i sitt jultal valt att ta fram vår största fokus nu, finanskrisen, men att vända den och se hur den i ett positivt perspektiv kommer att vända och att det kommer ljusglimtar och innovation. I kristider tvingas vi tänka och våga vara annorlunda. Svenska folket älskar traditioner precis som på julafton och kungafamiljen är en av våra största traditioner. Det förklarar också det andra fenomenet - Kalle Ankas julafton. Jag tror inte att det finns något land som efter flera decennier fortsätter att visa exakt samma program, samma klockslag och datum. Men det är en trygghet och startskottet på julaftons eftermiddag, skymningen har fallit, familjen samlas runt TV och maten håller på att förberedas i köket. Det häftiga med traditioner är att de hela tiden förändras och att vi själva är med och bygger upp nya traditioner både i familjen och i landet.

Tanken att börja skriva och dela med mig av mina tankar har funnits längre. Men jag är en världsmästare på att skjuta fram projektet till framtiden eller det fantastiska ordet - jag startar imorgon. Men i mitt förflutna hade jag en enorm skrivklåda och skrev dagbok i stort sätt varje dag. Men någonstans på vägen, tappade jag bort skrivandet och jag har verkligen saknat det.  Jag har skrivit en del för arbetet, och fått positiv respons ger det också en vilja till att fortsätta.

 Förutom de vanliga tankarna och reflektionerna om livet, så tycker jag om att fundera över all den information som vi översköljs av varje dag. Det är inte lite information. En kurskamrat berättade för mig efter en psykologikurs, att vi får lika mycket information idag på en vecka som en människa på 1700-talet fick i hela sitt liv. Vad kommer detta att handla om? Svårt att säga i dagsläget - det närmaste jag kan komma är tankar om livet.

Jul är helig för mig - den ultimata familjehögtiden framför andra. Jag kan inte sluta att tänka på hur lyckligt lottad jag är med min familj. Alla har inte det - och just jul skulle vara fruktansvärt att tvingas fira ensam om jag inte själv har valt det. Precis som i många andra familjer har vi våra traditioner. Vad skall ätas till frukost, vad skall ätas till lunch och när skall middagen serveras och vad skall julbordet bestå av. Det som jag tycker är mest spännande är inte allting som alltid varit på ett visst sätt, utan de nya förändringarna som smyger sig på. Det kan vara allting från en liten maträtt som kommer in och blir en tradition. I år har vi blivit introducerade för morfars gröttårta, ett spännande recept som är ett bra komplement till vår tidigare favorit blåbärsgröt.

Diskussionerna i Sundsvallstidning, går kring att monarkin är död och Kalle Anka på julafton har spelat ut sin rätt till existens. Det är märkligt att journalister i allmänhet är så negativa till det svenska kungadömet medan det alltid haft stort stöd bland svenska folket. Men önskan är säkert att om du som journalist tar upp frågan tillräckligt många gånger - kanske någon gång kommer svenska folket att påverkas och hålla med dig. Om det inte händer någonting allvarligt - tror jag personligen att monarkin kommer att stanna. Kungen har i sitt jultal valt att ta fram vår största fokus nu, finanskrisen, men att vända den och se hur den i ett positivt perspektiv kommer att vända och att det kommer ljusglimtar och innovation. I kristider tvingas vi tänka och våga vara annorlunda. Svenska folket älskar traditioner precis som på julafton och kungafamiljen är en av våra största traditioner. Det förklarar också det andra fenomenet - Kalle Ankas julafton. Jag tror inte att det finns något land som efter flera decennier fortsätter att visa exakt samma program, samma klockslag och datum. Men det är en trygghet och startskottet på julaftons eftermiddag, skymningen har fallit, familjen samlas runt TV och maten håller på att förberedas i köket. Det häftiga med traditioner är att de hela tiden förändras och att vi själva är med och bygger upp nya traditioner både i familjen och i landet.