bladlusen

Det finns många platser som tävlar om att vara paradiset på jorden.

Goa är en av dessa platser och de har verkligen ett bra sätt
på att hävda att de är vad de utger sig från att vara.

" Goa är paradiset, men du behöver inte dö för att komma dit."
Det är skönt att man inte behöver dö, för i så fall hade priset
varit lite väl högt, om man inte väljer att åka hit när det är dags
att gå vidare till värld.

En större förklaring om platser är att den ger lugn och harmoni
och det är vad som förväntas i paradiset. Men är det verkligen det?

Hur ser du på paradiset? I varma länder ser man paradiset som svalt
och skönt, och sedan kommer religionen in som att det skall finnas
vackra parker, vattenfontäner och unga vackra oskuldfulla kvinnor.
Det låter som ett manligt paradis, så jag antar att det är det motsatta
för kvinnor. I kalla länder är det viktigt att det finns en viss temperatur,
och då är det inte svalt som man tänker på, utan snarare ganska varmt
och behagligt. Så vad som är åtråvärt väder skiljer sig ut.

Andra talar om paradiset att det till skillnad från jorden att du inte har
banden i form av kropp som begränsar dig. Att du inte känner några
form av begär utan endast oändlig kärlek.

Jag gillade Astrid Lindgrens berättelse om döden när jag var liten i Min min mio,
detta att komma till en annan värld och fortfarande ha chans att träffa alla
människor som betytt mycket i ens liv. Det är det jobbigast när människor
som du älskar försvinner från ditt liv, för att aldrig komma tillbaka.

Vad är paradiset för dig?

Vad det gäller Goa, vet jag inte om jag vill kalla det paradis,
helt enkelt för jag inte själv har den definitionen klar ännu.
Men det är en underbar plats att vara på och hämta igen krafter efter
detta år som varit tungt för min energireserv.
Kanske det är personliga paradiset för mig att hitta tillbaka till energin igen.

Idag har jag fått min egen stalker, en indisk fiskare eller vad han var...

Jag var ute och gick längst stranden och njöt av naturen, vattnet, vågorna
och ron. Av någon anledning fick jag gå i fred, ända tills helt plötsligt en
man kom och började att skricka på mig. Då han inte talade något språk
som jag förstod var det svårt att kommunicera.
Jag försökte att förklara att jag inte ville ha hans sällskap på ett trevligt
sätt, att jag ville vara i fred, men det gick inte. Han fortsatte att gå
bredvid mig och ville inte lämna mig i fred. Det började kännas riktigt
obehagligt och han var lite hotfull.

Helt plötsligt ser jag ett europeiskt par i vattnet och går ut till dem.
Jag hoppas att den galna killen inte kan simma och det kan han
lyckligtvis inte. Jag förklarar min belägenhet och får stå ute i vågorna
med dem medan den walsiska killen försöker att kommunicera med
mannen men det går lika dåligt som för mig. Han står och skickar
och pekar på mig och vägrar att gå därifrån. Efter ett tag kommer
ett indiskt par och jag ber dem att hjälpa mig att översätta till honom
att lämna mig i fred. Nu när han kan tala med någon, påstår han
att jag tagit sönder hans fisketråd och vill ha ekonomisk ersättning.
Den indiska mannen säger att han bara ljuger och ber honom lämna
mig. Själv har jag inte något som helst dåligt samvete, för jag vet
att jag inte gjort något. Han har kommit från tomma intet och
jag har inte haft något att göra med honom tidigare.

Det walsiska paret är så söta. De märker att han inte går, så
de följer med mig tillbaka till mig till hotellet och solstolen där
min väninna ligger och solen. Turen tar gått och väl en halvtimme.
Detta är precis när solen börjar gå ner över horisonten.
( Fantastiska solnedgångar som de har här nere förresten:))
Den galna fiskaren höll sig på ett litet avstånd, men slutade
inte att följa efter.

Vad vill jag säga med denna berättelse? Att det finns så
mycket godhet i världen och att vi borde skriva om den oftare.
Alla dessa vardagshjältar som finns där när man behöver
dem och som inte kräver någonting i utbyte.

Idag är mina vardagshjältar de fantastiska walsiska paret
som tog hand om mig och såg till att jag kom tillbaka
till säkra omgivningar.

Det finns en sådan fantastiskt beskrivning av trafiken i miniguiden som
berättar om trafiken här och jag kan inte annat än att hålla med.
Det är 1,2 miljarder indier i trafiken och då skall vi inte tala om hur
många kor och andra djur som finns här.

" Anta att du är odödlig, be för en lycklig rekarnation och bege dig ut i trafiken!
Tänk på att värjningsplikten går efter kastsystemet. Man värjer i alldra högsta
grad för kor, elefanter, bussar, oxkärror, mopeder, rickshaws, getter, grisar
och i stort sätt allt som rör sig.
Tänk på de tre reglerna: att sakta ner är att fega, att bromsa är att fela,
och att stanna är ett nederlag. Det är omkörningsplikt.
Tuta hela tiden, ett kort tut för att alla andra skall flytta på sig och
ett långt tut för att visa att du inte tänker flytta på dig.
Den som tutar först har företräde. Och till sist - kör mitt i vägen!
Följ dessa regler så kan du säkert ta del av den indiska trafiken
på rätt sätt."

Själv hoppas jag att när jag lämnar detta jordeliv blir återfödd som
en ko, och då i Indien. Det måste vara den mest lyckliga djuret av
dem alla... Tänk att alla värjer sig för en och ge företräde i trafiken,
tänk på att överallt som du kommer blir du omhändertagen, får
mat och blir allmänt ompysslad. Du får vara ute hela dagen och göra
vad du vill, bara du kommer hem på kvällen:)
Det måste vara det bästa livet...

Då har jag äntligen kommit till Indien... planen var att komma hit redan för ett år sedan,
men livet blir inte alltid som man har tänkt eller planerat.
Kanske skulle man träna mer på att tänka att planer är just planer, och det är inte
alltid som de kommer att uppfyllas. Livet blir troligen mycket enklare och lättare då:)
Men å andra sidan, vem vill ha ett lätt liv? Inte jag, och i alla fall inte på det sättet
som jag lever.

Men nu skall jag inte tappa ämnet, utan att tala om Indien.
Jag har fått flera fina råd innan jag kom hit. Inte ta med något som jag är rädd om,
inga smycken, inga vita kläder eller kläder som jag är rädd om. Ta med toalettpapper
och vänta på att få en kulturchock.

Det är bra för att jag blivit så förberedd, för det har förmodligen inneburit att jag
inte blivit förvånad över någonting mer än sett positiva saker om landet.
Otroligt vänliga människor och kontaktsökande, det är lätt att få massor av
spännande tankar och svar på frågor. Kvinnorna som säljer på stranden tar också
varje tillfälle i akt att lära sig mer om oss och jag om dem.

Havet är underbart och likaså stranden, då allting är så avslappnat här,
har man inte samma krav på att vara konstgjort vacker...
Jag behöver lugn och ro och få perspektiv på livet och det är jag helt övertygad
om att Indien kommer att ge mig.

Min vänninna har varit en riktig hjältinna som kommit ner med flyget trots så
ont i ryggen. Nu har vi tagit det lugnt de två första dagarna. Lärt känna omgivningarna
och njutit av att vara i Indien.

Det spännande med att resa är att man får massor av frågor:
Sedan finns det saker som jag går omkring och funderar på, t.ex. varför är tidsskillnaden
4,5 timme. Jag trodde inte att det kunde vara tidsskillnad på mer än heltimmar.
Det finns fullt med dekorationer och lyktor, så det borde innebär att det sker något
speciellt just nu. Vi har också många indiska familjer på hotellet, så det är någon form
av semester eller helig tid.

Jag ser fram emot att snart upptäcka mer...

Det finns faktiskt ett sjuktillstånd som jag skulle vilja ha.
Trodde aldrig att jag skulle säga så, men nu gör jag
det i alla fall.

Det är hypomani och det är att vara för glad, eller som
det står i beskrivningen:
" Störningen - ja det står så - innebär en ihållande, lätt förhöjd
grundstämning och ökad energi. Den drabbade är fysiskt och
mentalt effektiv och verkar egentligen inte ha några problem
alls, bortsett från en viss risk för tölpaktighet."

Berätta vad denna sjukdom smittar och jag lovar att
jag direkt kommer att resa dit.

Hur kommer egentligen tankarna ner på ett papper?

Varför springer tankarna ibland omkring som skållade
råttor i ett ekorrhjul i huvudet men sedan blir det
fint uppställda när de kommer ner på ett papper
eller en dataskärm.

Hur skall jag göra för att tankarna oftare skall komma
till pappret? De är lättare att se och förstå - när
de ligger utanför mig. Det blir mer synligt och objektivt
när de går utanför kroppen.

Jag älskar att skriva, men jag skriver inte?
Jag tänker massor, men tankarna kommer inte vidare.
Jag kan inte kalla det annat än skrivkramp.

Vad gör dig glad?

Jag har kommit till en tid då jag inte vet vad som gör mig glaf.
Eller rättare sagt, ingenting gör mig speciellt glad.

Jag tror att det är värst? Att livet slutar att vara roligt.
Att ingenting betyder någonting, utan allting bara är.
Ingen krusning på vattnet, ingen spänning, ingenting.

Har du någonsin haft det tufft på hösten? Känt att allting är trist
fast du egentligen inte har en anledning att tycka så.
Jag vet att det snart går över, men det är jobbigt när du är mitt i det.

Jag kan aldrig ändra på mitt förflutna, det har gjort mig till den
person som jag är idag. Men jag kan bestämma hur min framtid
skall se ut. Problemet är att jag just nu inte vill eller har lust
med någonting. Finns det ett botemedel för det?

Läste en artikel imorse om en författare som sa att svenska verkar föredra olyckliga slut.
Jag förstår inte riktigt vad hon grundade denna tanke på. Är det för att hennes böcker
alltid har olyckliga slut och säljs mycket i Sverige? Eller har hon någon personlig
erfarenhet av ett olyckligt slut med en svensk? Kan inte hjälpa att tankarna går
runt och jag undrar vad hon egentligen menade.

Finns det någon som önskar ett olyckligt slut? Jag har svårt att tro det.
Även om det är lätt att föra efterkonstruktioner varför det blev slut,
eller att ta tanken på att efter varje slut kommer en ny början.
Men det är som sagt en efterkonstruktion...

Jag älskar lyckliga slut. Jag fullkomligen suger i mig lyckliga slut.
Jag tycker snarare att det är svårt att hitta lyckliga slut. Det är inte direkt
det som media i första hand skriver och många böcker går ut på att
skriva om en missförstådd man eller kvinna som går igenom en totalt
psykotisk värld och förhoppningsvis finner hon eller han sin egen
frälsning i slutet. Men det är inte säkert.

Kan det handla om att vi svenskar inte gillar olyckliga slut, men
att vi har svårt att visa känslor offentligt. Att det är svårt att visa
både ilska, sorgsenhet eller glädje. Jag tror att det är närmaste
sanningen.

Kan det vara så att vi är oroliga för att lyckan som vi känner
skall försvinna och att det därför är bättre att inte glädja sig alls.
Men det är fel att ta ut sorg i förskott. Egentligen skall man inte
spara känslor, utan låta dem komma ut direkt oavsett vilket
håll som de går.

Jag undrar vad författaren menade egentligen. Fördelen med
dagens värld att jag kan maila och fråga. Sedan är jag inte
garanterad att få ett svar. Men det är en helt annan sak:)
Världen har blivit närmare...

Idag blev jag medveten om att jag har en egyptisk flagga på mitt skrivbord.
Jag trodde att det var någon som hade ställt dit den, för jag har inte sett
den på så länge eller ens tänkt på den. Det visade sig att den har sttt
där hela tiden.

Egypten har varit i mitt liv och betytt så oerhört mycket de sista nio åren,
detta är det första året sedan 2000 som jag inte kommer att besöka
detta fantastiska land på ett helt år.

Egypten har funnit i hela mitt universum,
det har inte funnits ett sinne som inte varit uppfyllt av landet.

Nu är Egypten borta, det var anledningen till att flaggan inte längre
behöver stå kvar på skrivbordet. Egypten är helt borta. Otroligt.
Det känns som en enorm lättnad, äntligen är jag fri.

Nu kan jag bara se tillbaka på min Egyptenperiod med tacksamhet,
glädje och kärlek. Nu kan jag jag göra det för nu har äntligen all
smärta bleknat och blivit till erfarenhet som jag kan ta med mig
på den fortsatta stigen i livet.

Jag fick en sådan bra mening från en film häromdagen.

" Varje saga har ett slut.
I livet har varje slut en ny början."

Det ger verkligen hopp eller hur? Det är skönt att veta.

Jag tackar det mest ödmjukaste Pandora,
för att du lämnade hoppet till oss.
Utan det skulle jag inte kunna överleva.

Jag gillar att skriva och reflektera över tillvaron,
både det lilla och det stora.
Att reflektera över mig själv och mina privata tankar,
som både kan vara knäppa, roliga och helt galna.

En sak som jag inte förstår, är varför jag slutar att skriva
när det sker jobbiga saker i livet. Det är egentligen då som
jag behöver skrivandet och reflekterandet som mest.

Det är en sak att tänka samma tanke om och om igen i huvudet,
och en helt annan sak att verkligen få ner det på pappret.
Allting blir så mycket klarare när det försvinner utanför min kropp,
på något sätt neutraliseras och förminskas det som är jobbigt
när det kommer på pränt.

När jag lärde mig att skriva, började jag att skriva dagbok,
från början var det som de flesta andra ett berättade om vad
jag hade gjort under dagen. Ganska snabbt kom mina känslor
in i bilden. Jag skrev om dem som jag blev förälskade i.
Som ung kunde det det ena dagen vara den ena pojken och
nästa dag en helt annan. Allt berodde på vad som skedde i skolan.

Min identitet som ung flicka var nog att det var viktigt att tänka
på någon pojke i skolan. Ibland undrar jag om den känslan
någonsin försvinner. Kärlek som vuxen kvinna är annorlunda,
men det är fortfarande bäst när det finns en man som jag kan
tänka på och drömma om. Det absolut bästa är så klart om
mina fantasier blir verklighet:)

Men skrivandet utvecklades snabbt till en stark fantasi som
fanns bakom nyhetsrubriker, önskan om att skriva om slut
på böcker eller bygga på en fortsättning. Fantasin om vad som
kunde hända i det verkliga livet. Under några år bara forsade
berättelserna ut ur mig. Jag älskade att skriva och det fanns
ingen tvekan om vad jag skulle bli när jag blev vuxen.

Men så kom livet i vägen, som det så vackert heter, andra
spännande möjligheter kom upp och det enda skrivandet
som blev kvar var dagboksskrivandet och reflekterandet.
Reflekterandet på vem jag är, vad jag vill, och hur jag
kan bli bättre i framtiden. Detta ständiga förbättrande och
framtidstron på att kunna göra om sig själv som hela min
generation lever i.

Under flera år var jag tyst. Jag skrev ingenting. Jag var rädd
för att få ner mina tankar på print, precis som det var otillåtna
tankar. Det var viktigt att vara glad, att ge av sin tid till viktigare
saker eller var det kanske bara en undanflykt från mig själv?
Var jag så rädd för att se mina egna spöken att jag inte ens
kunde skriva en rad... troligtvis. Samtidigt som det inte finns
något mer förlösande än att just ta fram spöken i dagsljus och
se dem i ögonen. Att verkligen inse vad jag är rädd för och
vad som hindrar mig från att gå vidare på livets stig.

Leva har skrivit i sitt septembernummer att det visats sig att
dagbokskrivande är mycket bra och en form av terapi.
Att det faktiskt gör dig friskare som person och att det är bra
att få fram både det ljusa och mörka som ligger långt inne
i din själ. Jag skall försöka anama detta.

Marianne Fredriksson skrev just om detta med vikten av
skrivande. " Man måste sätta namn på sina troll för
att de skall försvinna."

Mariannes troll är mina spöken.