bladlusen

Har du sett dem på stan, men valt att titta bort?

Dessa besvärliga människor som av någon anledning
har hamnat på samhällets baksida och som inte
längre har någonstans eller någon att komma hem till.

Jag har så svårt att veta vad jag som privatperson kan göra.
Visst kan jag ge en slant till dem, men nu har man inte
så ofta kontanter på sig längre. Men frågan är om det hjälper?
Jag har svårt att tro att de tjänar tusenlappar som det står
i tidningen om ibland, det kanske någon enskild person gör,
men absolut inte massan av de osynliga.
Det jag skulle önska, är att veta att pengarna verkligen går
till mat och husrum och inte att jag uppmuntrar deras
eventuella drogberoende.

I de flesta länder säger man att vad du än gör, ge inte till barn,
de skall inte lära sig att det är lönsamt att tigga.
Det är bättre att de går i skolan och att vuxna inte utnyttjar
dem genom att få dem att gå på stan. För ett barn gör
dig gärna ännu mer berörd än en vuxen som vid någon
tidpunkt själv borde ha kunnat påverka sin livssituation.
Men vi har ingen aning om egentligen om vad som har hänt
och de flesta av oss kan rasa både snabbt och djupt.

Jag tror personligen att det värsta som vi gör, inte är
att ge pengar utan att vi väljer att inte se dem alls.
Vi vill inte bli besvärade eller få dåligt samvete,
så vi tittar förbi dem.

Vi har en blick som tittar förbi dem som de inte fanns,
att de inte är viktiga eller har något existensberättigande.
Frågan är om det finns värre saker än att frysa ut en
annan människa.

I fortsättningen skall jag sluta att titta förbi och låtsas
som de inte existerar. Det minsta jag kan göra är
att visa att de finns och ge dem ett leende för att visa
den samhörighet som borde finnas mellan oss alla
människor.

En viktig dag för alla som är pappa, eller upplever
de bara att det är en av köphetsens högtidsdagar?

Att vara pappa är ett viktigt arbete, en närvarande far
som finns där för sina barn i ur och skur.
Som väljer att prioritera dem och närvaro med sina
barn så högt som möjligt. Gärna innan arbete och
personliga fritidsintressen.

Idag upplever jag att män är mer närvarande fäder,
att de vill och kräver att få vara med om sina barns
uppfostran och det är jag glad för.

På 60-talet när jag föddes var papparollen inte lika inarbetat,
och jag tror inte att den hade någon status alls.
Det viktiga var att försörja familjen och ansvaret över
uppfostran på barnen fick inte lika stor plats.

Min far, för jag har en far, valde en ganska vanlig och
enkel väg på den tiden. Han ville inte bli pappa och
valde att stoppa huvudet i sanden och accepterade inte
fakta om att jag föddes eller senare existerade.

Idag har jag förlåtit honom, för jag inser att han i sitt
strutsbeteende har förlorat mer av sitt liv än mig.
Jag hoppas att han istället njöt och tog bra hand om
min bror som föddes 9 år senare och som var planerad.

Men länge var hans tystnad och totala iskalla tystnad
mot mig ett stort öppet sår i själen som inte kunde läka.
Både som barn och vuxen är det svårt att förstå själva
handlingen och framför allt att bara sopa under mattan
det som inte passar i sitt liv. Även om förnuftet säger
att det inte finns någon logik i handlingen tror själen
att det handlar om mig - det måste vara något fel på mig.

Då jag aldrig haft en pappa, endast en biologisk far,
vill jag tacka alla underbara män som tog den rollen
i mitt liv. Det är först och främst min morfar och två
av mina underbara morbrödrar.

Det pågår ofta spännande diskussion i tidningar,
på nätet och i vänskapskretsen där det skall tas ställning.

Är du för eller emot cannabis och dess legalisering?

Är du för eller emot skytten i Malmö som i första hand
ger sig på det som han ser som invandrare till Sverige.

Är du för eller emot alliansregeringen?

Är du för eller emot kamphundar?

Är du för eller emot dödsstraff eller rätten att själv få
bestämma när du skall då?

Är du för eller emot Annika Anka?

Listan av påståenden kan göras oändligt lång och vissa
saker är det lätt att svara på, andra vet man vad som
uppfattas moraliskt rätt att svara.

Men det finns en fara i att dela in världen helt i svartvitt
tänkande. Att alltid tänka att det finns ett rätt svar på
allting och resten av påståendena/tankarna är fel.

Jag tar själv många gånger alldeles för snabbt ställning,
för eller emot, och ibland helt utan att ha någon som helst
vetenskaplig grund eller lite tankearbete bakom mitt beslut.

Frågan är om allting verkligen är så enkelt?
Jag tror inte det och jag vet att det inte är så.
Vi behöver plocka in mer diskussioner, mer eftertanke
innan vi väljer a eller b och framför allt plocka fram
och uppskatta mer alla livets olika gråskalor.