bladlusen

Musik kan med dess rytmer komma direkt in i ditt hjärta,
utan att du behöver förstå orden eller språket som sjungs.

Musik kan öppna alla dina känslor från glädje till sorg,
det kan få dig att blir lugn men också att tappa fattningen och blir arg.

Musik talar till ditt omedvetna och det finns de som säger
att musik är farligt och beroendeframkallande.

Idag sjunger musiken och dess artister kärleken, empatin,
förståelsens språk. Hela min kropp ryser och mina ögon
fylls av tårar - tårar för människors generositet och samtidigt
för den obalans som finns i världen.

Jag kan inte förstå vad Haiti går igenom, jag har ingen
aning som sitter här i trygga Sverige. Så länge jag
själv inte sätts i den situationen kan jag inte förstå.
Visst jag kan åka till andra länder, se orättvisa och
arbeta för deras bättre välbefinnande men frågan
är om jag någonsin kommer att förstå.

Jag har aldrig behövt gå barfota, jag har inte varit
föräldralös och jag vet inte vad det är att inte
få mat för dagen.

Det enda jag kan göra är att visa mitt stöd genom
att skänka pengar för att underlätta deras återarbete
av landet igen. Jag kan också tillsammans med
alla andra se till att Haitis situation inte blir bortglömd
igen när den störta katastrofen är över och vi som inte
bor där återgår till vårt vanliga liv.

Jag har en förmåga att fastna för notiser i tidningar,
och fundera mycket kring dem.

I måndags stod det om en ung pojke, 3-4 års åldern
som när mamma checkade in kröp upp på bagagebandet
på Köpenhamns flygplats och åkte iväg.
Då han inte hade fått på sig en bagagetagg, kom han tillslut
fram till avdelningen för okänt gods.

En liten söt historia, eller? Vi vet ingenting mer men det
väcker många tankar.

Jag tänker på den lilla pojken när han inte längre tyckte
att det var spännade att åka omkring i gångarna på bagagebandet.
Han måste känt sig väldigt ensam och måste varit ganska ledsen
innan han äntligen fick träffa en människa igen som kunde hjälpa
honom tillbaka till hans mamma.

Jag tänker på hans mamma, vilken panik hon måste fått när hon
inte hittade sin son. Jag skulle inte tänkt på att leta på bagagebandet
utan sprungit runt flygplatsen som en yr höna. Frågan är hur lång
tid det tog innan hon tittade sin son.

Hur fungerar bagagebandet egentligen? Fanns det någon risk
för pojken när han åkte runt där inne? Borde det inte finnas
något som indikerar på att det är något fel på bagaget?

Jag är helt övertygad om att ingen tänkt på att detta skulle kunna
ske - det skulle inte jag göra och det kommer helt klart att åtgärdas nu.

Enligt tidningarna är de två vanligaste löftena på nyårsafton,
antingen att sluta att röka eller att gå ner i vikt och börja motionera.

Reklamen har verkligen gjort en grej av nyårslöften.
De senaste två dagarna har jag hört på radion stort grattis
för dig som bestämt dig för att sluta och röka och hur du
kommer att lyckas med nikoretts hjälp.
Ja, pengarna som tidigare gick till cigaretter kommer nu
att gå till tuggummi och vi slåss alla om att få ta del
av hushålllens pengar.

Av egen erfarenhet vet jag hur tufft det är att sluta att röka,
jag gjorde det själv för ganska många år sedan nu och
det som jag är mest tacksam för är att jag inte fastnade för
något annat hjälpmedel på vägen.
Vad det gäller rökning, så är det många som har slutat
de senaste tio åren, så det ser verkligen lovande ut.

Gå ner i vikt verkar dock enligt tidningarna vara mycket
svårare, även om vi får massor av bra tankar och idéer.
Här finns det lika många som vill med hjälpmedel, dieter
och våra pengar hjälpa oss att komma till vår målvikt.

I DN står det att de flesta bantare misslyckas med sin mission.
Det är konstigt med tanke på att det är en viktig del för
att ha ett bra självförtroende som de flesta människor
strävar efter. Det verkar som övervikt är en större fiende
än cigaretter och ändå är det svårare att sluta.

Anledningen till överintag av mat, alkohol eller socker
är samma anledning som att ta till cigaretter.
Man äter för att belöna sig själv eller för att man är
ledsen och behöver må bättre. Maten, cigaretten,
alkoholen får en tillfälligt att göra det samtidigt som det
sätter igång ett självförakt för att man inte klarar sin egen
målsättning och dåligt samvete varför kan inte jag,
när alla andra kan.

Vad säger då forskarna? Varför är det svårare att gå ner
i vikt? Brist på självkontroll, brist eller dålig motivation -
är det verkligen det man vill, eller är vikten ett sätt att
gömma sig undan världen? Att det tar för lång tid innan
du ser ordentliga resultat av viktminskning.

Det slutar med att mer än 50 % går upp i vikt igen och
då mer än ursprungsvikten och endast 1/3 av de som
bestämt sig för att gå ner i vikt lyckas med sin målsättning.

Det är tråkiga siffror, men å andra sidan kan man tänka,
att nu finns det mer sätt att visa att just du har en
speciellt förmåga. Det är svårt att gå ner i vikt, att bli
beroende av motion som tröst istället för godis och andra
onyttigheter, men tänk vilken seger att tillhöra den där
1/3 som är så speciella och som faktiskt lyckas.