bladlusen

Jag gillar att skriva och reflektera över tillvaron,
både det lilla och det stora.
Att reflektera över mig själv och mina privata tankar,
som både kan vara knäppa, roliga och helt galna.

En sak som jag inte förstår, är varför jag slutar att skriva
när det sker jobbiga saker i livet. Det är egentligen då som
jag behöver skrivandet och reflekterandet som mest.

Det är en sak att tänka samma tanke om och om igen i huvudet,
och en helt annan sak att verkligen få ner det på pappret.
Allting blir så mycket klarare när det försvinner utanför min kropp,
på något sätt neutraliseras och förminskas det som är jobbigt
när det kommer på pränt.

När jag lärde mig att skriva, började jag att skriva dagbok,
från början var det som de flesta andra ett berättade om vad
jag hade gjort under dagen. Ganska snabbt kom mina känslor
in i bilden. Jag skrev om dem som jag blev förälskade i.
Som ung kunde det det ena dagen vara den ena pojken och
nästa dag en helt annan. Allt berodde på vad som skedde i skolan.

Min identitet som ung flicka var nog att det var viktigt att tänka
på någon pojke i skolan. Ibland undrar jag om den känslan
någonsin försvinner. Kärlek som vuxen kvinna är annorlunda,
men det är fortfarande bäst när det finns en man som jag kan
tänka på och drömma om. Det absolut bästa är så klart om
mina fantasier blir verklighet:)

Men skrivandet utvecklades snabbt till en stark fantasi som
fanns bakom nyhetsrubriker, önskan om att skriva om slut
på böcker eller bygga på en fortsättning. Fantasin om vad som
kunde hända i det verkliga livet. Under några år bara forsade
berättelserna ut ur mig. Jag älskade att skriva och det fanns
ingen tvekan om vad jag skulle bli när jag blev vuxen.

Men så kom livet i vägen, som det så vackert heter, andra
spännande möjligheter kom upp och det enda skrivandet
som blev kvar var dagboksskrivandet och reflekterandet.
Reflekterandet på vem jag är, vad jag vill, och hur jag
kan bli bättre i framtiden. Detta ständiga förbättrande och
framtidstron på att kunna göra om sig själv som hela min
generation lever i.

Under flera år var jag tyst. Jag skrev ingenting. Jag var rädd
för att få ner mina tankar på print, precis som det var otillåtna
tankar. Det var viktigt att vara glad, att ge av sin tid till viktigare
saker eller var det kanske bara en undanflykt från mig själv?
Var jag så rädd för att se mina egna spöken att jag inte ens
kunde skriva en rad... troligtvis. Samtidigt som det inte finns
något mer förlösande än att just ta fram spöken i dagsljus och
se dem i ögonen. Att verkligen inse vad jag är rädd för och
vad som hindrar mig från att gå vidare på livets stig.

Leva har skrivit i sitt septembernummer att det visats sig att
dagbokskrivande är mycket bra och en form av terapi.
Att det faktiskt gör dig friskare som person och att det är bra
att få fram både det ljusa och mörka som ligger långt inne
i din själ. Jag skall försöka anama detta.

Marianne Fredriksson skrev just om detta med vikten av
skrivande. " Man måste sätta namn på sina troll för
att de skall försvinna."

Mariannes troll är mina spöken.