bladlusen

Maskrosorna har just börjat komma upp på gräsmattan här i Gilleleje.

Sitter och tittar på ett repotage om Jessica Andersson på Baben.
Hon har haft en tufft uppväxt med en familj där hennes mor haft drogproblem.
Hon säger själv att hon alltid älskade sin familj, och inte för något ville
byta ut dem, men att hon önskade samma stabilitet som hos sina vänner.
Hon tvingades flytta till mer än en fosterfamilj och hennes familj splittrades.
I hennes fall säger hon själv att hon hade tur och idag har hon nått sina
drömmar genom att leva ut sin dröm och är idag en känd sångerska.
Vi kan alla förstå att denna uppväxt inte varit utan motgångar.

Men för många personer är inte livet så tufft, utan livet går ganska bra
och de flesta går lite kanske inte på räls men det går ok.
Det som däremot blir tufft är när första motgången kommer,
vet man inte längre vad man skall göra. Allting blir satt på stillestånd...
Livet står stilla, det är som att vara i ett vacum, du kommer ingenstans.
Du försöker fly, men det går inte. Du går åt ena och sedan det andra
håller men kommer tillbaka till utgångspunkten och går i cirklar.
Det är som att fastna i en labyrint och vad du än gör, kommer du
tillbaka till utgångspunkten.

Varför är vi så rädda för att misslyckas? Är inte motgångar bara
en liten vägbula på vägen mot målet, framtiden och framgången?
Vad är det du lär dig mest av? Att allting går din väg eller när
du stöter på hinder och lär dig att lösa dessa.

Varför inte ta alla maskrosbarn som mentorer, se vad de har gjort?
Fråga vilken motivationsfaktor som de använde när det var tufft.
Det skulle jag vilja veta och lära mig.