10 dagar har gått och 10 dagar kvar...
Idag har vi arbetat med varumärken och hela idén bakom. På eftermiddagen hade våra studenter gjort helt fantastiska workshops över vårt varumärke och gjort egna reklamfilmer... jag som gamla trokännare kan inte få annat än en tår i ögat och bli riktigt rörd.
Idag har vi nått halvlek, 10 dagar har gått och 10 dagar återstår. Ännu har insikten om att tiden nu för varje dag blir mindre inte kommit till gemene person, utan vi lever alla i tron att detta är vårt liv och här kommer vi att vara för evigt. Jag har själv en känsla att precis nu, i detta ögonblick skulle jag vilja frysa tiden. Den kunde stå stilla några dagar, låta oss alla njuta av utbildningen, klasserna och platsen.
För den jobbigaste delen på en utbildning är när det är dags att säga farväl. Det är något som vi helst inte alls gör i min bransch, vi säger istället på gensyn, vi ses snart igen. Avsked är trist, för efter en utbildning eller efter en säsong, så vet vi att alla människor som delat denna tid tillsammans, som har sitt eget kodspråk, sina egna speciella upplevelser och som delade gemensamma mål, alla dessa underbara människor kommer aldrig att träffa på samma sätt igen.
I och med att jag tar flyget, bussen, tåget eller båten vidare, så vet jag att förändringens vind har börjar att blåsa, och att ingenting någonsin kommer att bli det samma. Våra bilder och gemensamma minnen kommer att hänga fast. För de personer som kommit mig riktigt nära, så kommer jag att kunna ringa dem på telefonen och ta upp kontakten direkt igen. För gamla kollegor och gamla kurskamrater är speciella och de får samma plats i ditt hjärta som barndomsvänner och din familj. Så även om avskedet i sig är trist, är du glad för alla nya vänner och erfarenheter som du har fått på din väg genom livet.
Men innan vi kommer in i avskedets känslomässiga stund skall vi ännu i tio dagar njuta av att vara här och nu, och lära känna våra nya vänner ännu bättre.
Idag har vi nått halvlek, 10 dagar har gått och 10 dagar återstår. Ännu har insikten om att tiden nu för varje dag blir mindre inte kommit till gemene person, utan vi lever alla i tron att detta är vårt liv och här kommer vi att vara för evigt. Jag har själv en känsla att precis nu, i detta ögonblick skulle jag vilja frysa tiden. Den kunde stå stilla några dagar, låta oss alla njuta av utbildningen, klasserna och platsen.
För den jobbigaste delen på en utbildning är när det är dags att säga farväl. Det är något som vi helst inte alls gör i min bransch, vi säger istället på gensyn, vi ses snart igen. Avsked är trist, för efter en utbildning eller efter en säsong, så vet vi att alla människor som delat denna tid tillsammans, som har sitt eget kodspråk, sina egna speciella upplevelser och som delade gemensamma mål, alla dessa underbara människor kommer aldrig att träffa på samma sätt igen.
I och med att jag tar flyget, bussen, tåget eller båten vidare, så vet jag att förändringens vind har börjar att blåsa, och att ingenting någonsin kommer att bli det samma. Våra bilder och gemensamma minnen kommer att hänga fast. För de personer som kommit mig riktigt nära, så kommer jag att kunna ringa dem på telefonen och ta upp kontakten direkt igen. För gamla kollegor och gamla kurskamrater är speciella och de får samma plats i ditt hjärta som barndomsvänner och din familj. Så även om avskedet i sig är trist, är du glad för alla nya vänner och erfarenheter som du har fått på din väg genom livet.
Men innan vi kommer in i avskedets känslomässiga stund skall vi ännu i tio dagar njuta av att vara här och nu, och lära känna våra nya vänner ännu bättre.
Kommentarer
Trackback
